Har ni tänkt på en sak egentligen. När man är liten så har man inget ansvar alls. Det enda man gjorde var att äta, sova och bajs. Ja, det var ungefär allt. Sen blev du ett år och du började äta och gå. Tiden går och du blir två, sen tre, sen fyra. ju äldre du blir ju mer ansvar måste man ta. Jag minns när jag var liten, kanske två, tre år och jag vågade inte göra någonting utan mammas littstånd. Jag gick och frågade hela tiden om jag fick göra det ena med det andra. Om jag fick ta en frukt för att jag var sugen kanske till och med lite hungrig? Såklart fick jag ju det. Oftas iallafall, kunde finnas undantag om jag t.ex skulle sova eller nyss ätit mat. Då är det faktiskt onödigt.
Men allt efter som åren går så slutar man med det. Liksom, varför ska man behöva fråga varje gång man vill ha en frukt för att få ett litet mellanmål? Det är onödigt att göra det. För varför skulle jag inte få ta en frukt? Det är nog bara någonting med det där att man är liten och osäker på vad man får göra och inte göra.
Det avtar mer och mer. Ju äldre man blir ju mindre frågar man. Men sen ska föräldern också kunna ta sitt ansvar och låta barnet gå. (Nu pratar jag i allmänhet) Att sätta gränser men inte för höga. För när en tonåring väl vill ut och börja festa och så. (vilket alla gör i olika åldrar) När en tonåring bara vill vara ute och ha lite kul med sina kompisar så måste man släppa kopplet till viss del. För när du väl flyttar hemifrån och du aldrig har varit med om några äventyr eller varit med om några misstag. Hur ska du då veta vad du ska göra när du inte har dina föräldrar där? Den frågan har jag ställt mig själv många gånger för man hör så mycket av andra. Föräldrarna till ett barn är alltid beskyddande för att dom älskar barnet. Men det måste finnas en gräns. Ett barn vill hellre göra sina misstag och sätta sin EGNA gränser när en förälder är där och kan hjälpa. För allt bli mycket jobbigare om dom ska upptäcka vad som är fel och inte när dom inte bor hemma.
Man lär sig alltid av sina misstag och gör inte om dom . Men så länge man aldrig får chansen att få veta vad som är fel och inte så kommer du aldrig att få veta. Ju mer man försöker, ju mer lär man sig. Ju mer man gör, ju mer lär man sig. Ju mer du upptäcker, ju mer kommer du att förstå. Men ibland så måste man få göra saker för att kunna förstå vad en annan människa/förälder menar.
När man börjar att placera 15 borde man ta mer ansvar. Börja att betala sin egna telefon räkning, planera sin ekonomi. När man är 15 så får man 1050 kr i månaden i barnbidrag. Vad är det som ska betalas och göras med dom pengarna. För dom pengarna ska man kunna köpa nya kläder, kunna roa sig, betala sin egen telefon räkning, köpa mat då man har träningar och inte hinner hem innan och äta mat. Ja, och så mycket mer. Men om föräldrarna tar detta ansvaret från dom så kan det bli svårt för ett barn att klara sig när man flyttar hemifrån.
Jag syftar inte på att det är såhär för mig, eller att det är mina föräldrar. Men när man hör hur många tonåringar diskuterar vilt ute i sammhället så börjar man faktiskt att tänka. Liksom, alla bortskämda snorungar som blir sur för att dom måste betala telefonträkningen själv? Jag menar ! Det är dina föräldrar som försöker att få dig att växa upp och ta ansvar. För du kan inte alltid leva på dina föräldarar och tar FÖRGIVET att dom alltid ska ställa upp hit och dit. Men för att du ska göra det så måste man faktiskt bidra med någonting själv med.
Här hemma så har det alltid varit så att vi ger och tar. Vi hjälps åt som en familj. Jag menar varför ska jag bara sitte hemma och lata mig och låta mamma och tommy, eller pappa gör allt jobb? Städa, laga mat, tvätta, ja allt som behövs hos en familj. När allting går så mycket snabbare om man hjälps åt. Jag menar, jag vill ofta ha skjuts och hämtning och så. Jag får hämtning, och jag ör något annat som gengäld.
Detta är lite tankar som har kommit upp i mitt huvud.
// Hannah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar