Jag hatar sådana hära dagar. När man känner sig lycklig hela dagarna. När man kommer hem och börjar slappna av så börjar man känna sig så sjukt deppig. Men börjar tänka tillbaka på allt det förflutna. Tänka på alla dom man misst i hela sitt liv. Dom man saknar. Dom man älskat. Jag hatar det. Sätter på musiken och bara gråter. Släpper ut allt som finns inom en.
Jag saknar att bli omkramad. Jag saknar att känna mig älskad. Jag saknar att sova med någon. Jag saknar att få ta hand om någon. Jag saknar att få pussa på någon. Jag saknar att få säga; jag älskar dig. Jag saknar att få läsa ett gulligt sms innan jag ska få sova. Jag saknar att få vakna upp och se namnet på telefonen. Jag saknar att få känna mig varm i hela kroppen av närheten. Jag saknar att få höra rösten som är min. Jag saknar känslan. Jag saknar att vara kär.
Och ångesten kryper fram när jag inte vet vad jag ska ta mig till. När jag göra alla glada. Men det kan jag inte. Jag sårar någon hur jag än gör. Men då är då fråga, vem ska jag såra? Jaa. Allting är en gåta. En gåta utan svar jag inte vill veta svaret på. Jag vill inte. Jag vill bara lämna allt och börja om. Jag börjar undra, vilka är mina sanna vänner egentligen? Ännu en gåta jag inte vill ha svar på.
Livet är en enda stor gåta som aldrig kommer att lösas. Vad som kommer att hända nästa minut vet du inte.
Somna inte som ovänner för det är kanske sista gången ni ses.
Ps. Det är ingen idé att prata med mig om detta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar