Jag satt nu och kollade på filmen istället för sommar på svt play. Elisabet sa att jag skulle se den eftersom de andra hade sett den på So:n igår när jag var tvungen att åka hem. Jag tänkte att det säkert bara var något drabbel som vanligt och tänkte att jag kollar på den när jag har tråkigt. Men så sa Bea att jag verkligen skulle göra det för det faktiskt var en fin film. Så jag har precis kollat klart på den och vet ni vad. Den var riktigt fin. Och det ar två personer som jag verkligen fasnade för. Det var Joakim Alpberg som var helt förlamad efter en bilolycka. Och sen Martina som var Cp störd. JG Kn börja att berätta vad jag fastnade hos med Jocke. Det var bland annat hans fru som tog hand om honom och gjorde allt för honom vilket hopplöst offer han än var. Han kunde knappt prata och kunde inte röra sig men hon gav inte upp. Det kallar jag kärlek. Han ville inte ha någonting med sitt liv och göra. Han ville dö. Han ville inte lea som förlamad och jag kan förstå honom. Jag skulle bli helt förkrossad om jag vore i hans sitts. Så han åkte utomlans någonstan och fick hjälp med hans död. Han fick hjälp av någon på ett sjukhus. Men det som måste ha varit jobbigast måste ha varit för hans flickvän. Hon hjälpte honom uppfylla sin önskan. Hon var tvyngen att släppa någon hon älskar. Men hon gjorde det rätta. Hon gjorde det för hans skull.
Sen var det Martina. Att läkarna säger "hon är ingenting att hoppas på, hon är någonting du kan lämna bort" till Martinas mamma när hon föds får mig bara att bli förbannad. Martina fick ett bra liv trotts hennes skada! Hon är lycklig och klarar sig utmärkt. Folk borde inte ens få tänka så om dom som har en skada. Dom är lika mycket värda som alla andra.
Sen var det mycket mycket mer som rörde mig i filmen. Så det är en dokumentär som jag tycker ni ska se. Det är mycket fina och hemska saker som sägs.
Martina skålar med sin mamma
Jockes inbjudan till sin begravning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar