En sak som jag tycker är jobbigt och som har alltid har tyckt är att säga hejdå/farväl till någon. Någon som står en väldigt nära till hjärtat. Jag menar. Man vet aldrig var livet har att ge. Man tar dagen som den kommer och antar att man alltid har ett dagen efter. Men det är inte säkert att man har det. Vissa har den turen och lever tills man är hundra medans andra bara får leva någon dag. Livet är så orättvist. Döden är orättvis. Döden är något som nästan varje människa fruktar. Vi är rädd för den. Vi är rädd att den ska ta ifrån oss det vi älskar mest.
Många fruktar en våldtäkt, även jag. Men det är inte mycket gemfört med vad döden är. Är man med om en våldtäkt kommer du vara rädd. Du kommer att frukta att gå själv och alltid vilja ha sällskap. Men det förstår vilken människa som helst! Du kommer säkert aldrig att komma över det. Det kommer att bli ett ärr. Vissa tar livet av sig för att de inte kan leva med det. Men de som klarar av att leva med det är starka. De kan ändå få ett liv som de velat. Bara att du är mer försiktig. Men det kunde du aldrig fått om du dog.
Döden plågar så många andra. De sätter ärr i så många fler än en. Personer som man älskar kommer alltid finnas i ens hjärta. En gång älskat, kommer alltid att finnas i ditt hjärta. Det spelar ingen roll hur mycket du tror att du hatar personen. För innerst inne så älskar du den. Du nekar det. Men kan du verkligen neka för dig själv att du aldrig tänker på de personerna? Kan du neka att du inte skulle bry dig om dom dog? Nej, det kan du nog inte. Även om du ljuger för andra så kan du inte ljuga för dig själv. Det kan ingen.
Det finns personer som har satt ärr i mitt hjärta. Som jag inte vill ha någonting med att göra. Men bara för det så slutar jag inte bry mig om dom! Jag tänker fortfarande på dom och ibland och undrar hur det är med dom. Ofta tar jag upp mobilen, skriver ett sms, trycker in nummret och raderar. Bara för att jag vill veta om dom är okej. För att jag fruktar att säga farväl.
Att säga till någon att jag inte vill ha någongting mer med dom att göra är det svåraste jag någonsin gör. Jag kan säga det för stunden för att jag är så jälva förbannad och ledsen. Men sen då? Vad händer efter det? Kommer vi att ta upp kontakten igen eller kommer den alltid vara bryten? Det är oftast dom som man går och tänker på. Vad man hade och inte hade. Vad man saknar och inte saknar.
Jag saknar en vän. En vän som vet allt om mig. Hur jag tänker och tycker. Hur jag känner och inte känner. Alltid var det han som jag vände mig till för han förstod mig. Han tänkte nästan lika dant som mig. Men en dag så förändrades allt och allting bara föll. Jag kunde inte lita på han mer. Inte för att han berättade min hemligheter (vad jag vet) utan för hur han betedde sig. Han lämnade mig i sticket och sket i mig. Han slutade prata med mig som bästavänner. För det var det han var. Han var min bästa vän.
Jag vill ha tillbaka de tiderna men vet att det aldrig kommer att gå och det gör ont. Han har alltså satt ett ärr i mig som kommer att sitta kvar. Jag kommer inte att kunna hitta någon annan som honom. Det går inte och det finns inte. För det är så mycket mer än bara det. Ett samband en anknytning.
Livet är orättvis, vänta inte med att berätta vad du verkligen vill ha sagt.
Imorgon kan det vara försent.
/ Hannah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar