Sitter och funderar lite på vad som har hänt mig dessa två senaste dagarna..
1. tjorv med en nära vän, som sårade mig.
2. Blev dumpad.
3. upptäcker att jag åkt på urinvägsinflamation.
Allt sätter verkligen toppen över i:ett. Usch, springer och kissar fan heeela tiden och jag orkar verkligen inte. Får ingen riktig nattsömn eller någonting. Kuuul.. Nu kommer jag inte få läsa dina natt sms, höra din röst, känna din lukt eller få känna dig hålla om mig när jag sover längre heller.. :/ Jag gör verkligen allting för att inte gråta. Jag har lyckats, än så länge. Men jaa, jag vet inte. Alla sår läker med tiden som det brukar låt. Jag vill verkligen till Blekinge såfort som möjligt alltså.. För att lämna alla tankar kvar här i Östersund. Jag funderar nästan på att inte prata med någon nu när jag är borta, men får se hur det går.. Kommer nog inte klara det. Men kommer nog bara att prata med väldigt få personer.. Eller jaa, vi får se hur det blir... Funderade på det igår när jag följde med dig en bit på vägen. Det kändes som det var ett sista hejdåå, jag vet inte varför. Men jag kände det och så var det. Det tog emot, för mycket. När jag sedan vände om så började det regna. Det kändes som för en sekund som om alla problem och tankar sköljdes bort. Regn, jag gillar det. Framförallt när man inte är på bra humör. Då vill jag bara ställa mig i regnet och stå där. Låta regnet bara skölja bort allting och det gjorde det igår.. Men vakand imorse och var inte på bra humör och sen gick det bara neråt. Önskar att det hade vänt, men nejdå. Sen kan ju alla andra vara glad, för nu har han inte mig längre så nu kan han lägga all sin energi på er igen, be happy.
Jag har lätt för att bli kär, det erkänner jag. Men det är inte alltid lätt att gå vidare. Det är det jobbigaste. För alla betyder någonting ändå och kommer alltid att göra. En person gjorde mig deprimerad, men jag tänker på han ibland idag fortfarande. Inte som pojkvän utan som en vän som bryr sig om han. Har ingen kontakt med honom, men önskar ibland att jag fortfarande hade det. Men vågar inte ta upp kontakten med honom, av många olika skäl. Men han ska veta att jag fortfarande tänker på han. För med var och en av dom jag känt under mitt liv har jag ett speciellt minne. En låt, eller någonting annat. När jag hör den låten är det klart att man börjar tänka på just den personen.
Nu ska jag inte skriva någnting mer, för att då kommer jag inte kunna sluta sen..
/ Hannah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar